Läste precis en artikel om “A post-racial strategy for improving skills to promote equality” där författaren visar på att ojämlikhet i lönen handlar om hur utsatt familjen är, inte så mycket om vilken färg de har. Detta på grund av att familjen inte har de rätta sociala förutsättningarna. Jag är säker på att någon kan hitta en svagheter med det argument men personligen tycker jag att argumentet var bra, kanske just för att det passar min egen bild av vad ojämliket faktiskt handlar om.
Om jag fortsätter i den här banan betyder det för mig att man bekämpar rasism inte genom att fokusera på hur färgade och “ofärgade” behandlas olika, utan genom att stödja familjer och deras barn på så sätt att de får samma sociala förutsättningar redan från början. Jag har aldrig varit särskilt barn”vänlig” av mig, men t.o.m. jag förstår att de en dag blir vuxna. Om man inte satsar på barnen och hjälper föräldrar med att bli goda förebilder blir naturligtvis konsekvenserna att samhällskostnaderna ökar då vuxna har svårare att ändra på sig än vad barn har. Om man känner sig åsidosatta som barn kommer man ganska troligen också känna sig åsidosatt som vuxen. Ganska logiskt.
Läste en artikel på The Gaurdian förra veckan om vilket som faktiskt var den största miljöboven: plast eller papper. En stark rekommendation för alla av de som säger sig vara miljövänner. Personligen tycker jag att miljö är en väldigt intressant och viktig fråga. Precis som mycket annat kan man dock inte dra allt under en kam och säga att det (i det här fallet plast) är en miljöbov. Även om plast är i många fall en miljöbov kan en oreflekterad användningen av papper göra lika mycket skada. Det går inte att bara göra det som är enklast. Det är lätt att säga ja till allt ekologiskt och nej till allt som har med kärnkraft att göra och tro att det blir mest miljövänligt så.
När du handlar ekologiskt tänk på hur den varan har transporterats. När det finns ett svenskt val och ett ekologist val från Argentina…. Kanske är det så att det svenska valet till och med är bättre? I alla fall om det är miljön man tänker på. Genom att bygga nya kärnkraftverk kan vi förnya och uppdatera dem med den teknologi som är bättre för miljön än den vi hade tidigare. Det alternativa valet är ännu inte ett val som tillgodoser alla våra behov. Om samhällets behov inte tillgodoses är chanserna stora att vi vänder oss till t.ex. kolkraft vilket alla håller med hade varit värre. En dag vill jag att vi ska kunna helt luta oss mot en alternativ energi som funkar och kan tillgodose behov. Men ett sätt att komma dit är också genom att vi tänker på vad vi själva kan göra för att minska behovet.
Jag hoppas och vill därför att alla tar sitt ansvar för att vara miljövänlig, men inte utan att reflektera över vad det är det faktiskt görs.
Jag tycker det är intressant att det finns så många olika definitioner av ordet liberalism… Det är en ideologi som många säger sig att de tror på och samtidigt en ideologi vars betydelse inte många kommer överens om. Jag tror lika lite på att alla i Folkpartiet är kunniga liberalister bara för att de tillhör Folkpartiet Liberalerna, som att alla i Miljöpartiet är kunniga miljövetare bara för att de tillhör Miljöpartiet. Det är en ideologi inget mera, inget mindre. Jag valde Folkpartiet just för att jag tror på liberalism, eller rättare sagt på socialliberalism. En annan partikollega hade kallat sig för nyliberal, men ändå tillhör vi samma parti. På grund av att det finns så många olika former av liberalism är det viktigt att vi inte tar för givet att alla vet vad liberalism står för och är överens.
Det är också viktigt att inse att då Folkpartiet står för en ideologi med många olika betydelser så kommer partiet också ändras med tiden, svänga litegrann åt vänster och litegrann åt höger beroende på vilken slags ledare man har, hur samhället ser ut och vad de inom partiet tycker behöver propageras. Detta tycker jag är en av styrkorna av att tillhöra ett parti som står för just “liberalism”. Denna flexibilitet är en styrka i att det är ett parti som inte är helt statiskt och inte propagerar för samma samhällsfrågor, oberoende av hur det faktiskt ser ut i samhället.
Läste ett intressant artikel för någon dag sedan gällande socialförsäkringarna. Detta är ju ett sådant känsligt ämne! Det märks när man läser kommentarerna och detta gör det än mer intressant.
Helt som Riviére hade jag nog inte uttryckt mig, men grundprincipen står jag bakom. Som socionomstudent har mina värderingar gällande vad det är att vara hjälpande och en människovän ofta prövats. Det är inte alltid jag hållit med om hur jag upplevt det är tänkt att en socionom kan vara till hjälp. Jag kan bli riktigt frustrerad när jag hör politiker uttrycka sig vagt om hur “alla” ska ha det bra och att alla som behöver hjälp ska hjälpas. Det är klart att de ska men hur ska detta ske? På vilket sätt? Vad är kraven? (Eller ska det inte finnas några krav?)
Så till slut, kommentarerna är helt klart överdrivna. Inte på det sätt att de inte stämmer, för visst stämmer vissa och kanske t.o.m de flesta av dem. Men kommentarerna passar inte det Riviére själv skrev om. De flesta verkade läsa att Riviére ville ställa krav och att människor skulle aktiveras och läste inte resten om den specifika livssituationen/gruppen (människor med lätta (läs: ej svåra eller oåterkalleliga) funktionsnedsättningar. Jag tillhör själv den gruppen med en lätt form om bipolär depression.
Jag kan hålla med om att ändringarna hos försäkringskassan hade behövt en övergångsperiod när den kom igång men målet var rätt. Den behöver fortfarande justeras, men det är en naturlig del av an stor förändring. Målet är fortfarande rätt.
Varje situation är helt klart individuellt, men grundtanken stämmer i att man försöker empatisera med problematiken och därefter hitta möjligheterna. Inte så som det varit innan (och i viss seglivade fall fortfarande är) att man sympatiserar och håller med om motgångarna. Det är skillnaden mellan att vara en empatisk stat och en sympatiserande stat som är så viktig för mig och varför jag lutar åt höger och inte åt vänster.
Nu har det gått en tid efter bomben i Stockholm och jag kommer ihåg vad min första reaktion var: Hoppas vi i Sverige inte reagerar med rädsla och ilska. Att partier som innan varit emot FRA valde att efter bombningen säga ja till FRA eller att man kallar det för terrorism samma dag det hände känns som vi kanske var på väg att reagera med just den rädsla och ilska som kan vara så förödande. Det är tydligt att man vill hitta en skyldig till hur detta kunde ha hänt. Men är det verkligen det rätta sättet at tänka? Ger man inte makt till de som vill skapa rädsla och ilska genom att reagera med just rädsla och/eller ilska. Dock är det skönt att det finns några vettiga röster också. Szyber beskrev till exempel situationen väldigt väl:
“Denna tragiska händelse får inte tas som intäkt för att skapa ett mer slutet Sverige. Eller leda till att människor kollektivt skuldbeläggs, att hela befolkningsgrupper pekas ut som presumtiva brottslingar eller att det görs inskränkningar i oskyldiga individers fri- och rättigheter. Terrorism och extremism bekämpas bäst genom öppenhet, solidaritet och demokratiska värderingar. Nu mer än nånsin måste vi stå upp för det öppna samhället.”
Hoppas att majoriteten tänker på samma sätt!
Politikerbloggens Anders Pihlblad lade up en krönika för 2010 igår som gjorde en ganska så bra beskrivning av detta året. Dock undrar jag lite över hans beskrivning över vad som hänt i den politiska sfären gällande Wikileaks.
Wikileaks
Under slutet av året läckte flera dokument som rör USA:s relation till Sverige ut via Wikileaks. Dokumenten bjöd på flera avslöjanden. Det handlade bland annat om att norska staten skulle ha bluffat om sitt intresse för Jas Gripen.I ett annat dokument beskrevs utrikesminister Carl Bildt som en “mellanstor hund med en stor hunds attityd”. Carl Bildt själv skämtade friskt om dokumentet. “Jag är ingen pudel i varje fall och inte heller någon knähund” flinade han.
Det är otroligt att just dessa två saker, som är så betydelselösa, ska vara hur Wikileaks har definierat 2010 för Sverige. Pihlblad som annars lyckas vara ganska objektiv kan tyckas i detta fall var lite väl försiktig!
(Se här för ett “leak” som Pihlblad själv lade up och som nog var en av de saker som fick mig att reagera tio gånger mer än de två han nämnde i sin krönika)
Ni får ursäkta alla länkar i detta inlägg men nu har jag tänkt långt och länge om hela den stora diskussionen om Wikileaks och den helhetliga bilden är svår att förstå utan dessa (och många fler) länkar. Denna fråga är för viktig för att bara skapa en åsikt på två sekunder. Jag kan tycka att det är en fråga som man måste förhålla sig till på någon nivå då det påverkar hur vi vill att vår (och varje lands) regering förhåller sig till det. Oavsett om man diskuterar det utifrån integritet eller yttrandefriheten.
För mig handlar det om demokratin. Demokrati där yttrandefrihetet, möjlighet till granskning, lagstiftning och politik som arbetar för samhällets bästa, är en del av paketet. WL sätter alla dessa aspekter i dess spets och frågan är vad det demokratiska och politiska förhållningssättet till detta är och hur den kommer påverkas? Att denna fråga diskuteras och kritiseras på alla nivåer oavsett politiska parti (tex denna av två moderater när det annars anses vara vänsterpolitik) eller position (tex denna med FN’s högkommissionär eller denna med Hans Blix när det är just de högt uppsatta som blir granskade) är ännu mer bevis på hur viktig denna fråga faktiskt är.
Först och främst måste man separera på Julian Assange och Wikileaks. Om det nu skulle visa sig att han faktiskt har våldtagit dessa två kvinnor så ska han absolut ta konsekvenserna. Men det har inget med själva WL att göra, så den diskussionen tänker jag inte ta här.
Som Sigfrid och Jensen säger om hur illegalt wikileaks arbete är:
Visst kan man hävda att Wikileaks genom att publicera material främjar dem som olagligt läcker hemliga dokument, men det gör i så fall samtliga större nyhetsorganisationer. Skillnaden mellan Wikileaks och SVT:s Rapport är inte större än att Wikileaks är en informationsgrossist medan Rapport förpackar informationen och levererar den till slutkonsumenter. De båda nyhetsorganisationernas källor är exakt desamma.
Jag var lite skeptisk till hur den “name calling” som Amerikanska politiker förde bakom andra ledares ryggar skulle vara till någon nytta. Även om jag fortfarande är lite skeptisk kan det samtidigt finnas en poäng med att politiker tänker på hur de talar med varandra på offentliga linjer, oavsett om de är hemliga eller inte. Vissa kan dessutom tas helt ur sin kontext och sedan användas som den hela sanningen som politiker sedan ska förhålla sig till som de gör i denna veckans “Dokument inifrån“. För lite naivt är det väl ändå att tro att högt uppsatta politiker har full koll på exakt vad det är alla ens tjänstepersoner gör?
Så vad tycker jag? I överlag är det bra att det finns ett forum för “whistle blowers” at samlas. Dock anser jag att det är viktigt att inget parti, organisation eller människa terroristbehandlas eller helgonförklaras på det vis som WL just nu blir. För att kunna se helhetsbilden ska man också inse att det finns goda, alternativt dåliga aspekter i allt. Även WL. Frågan om WL är, oberoende på hur man ser det, hur som helst en början på en vändpunkt som i slutändan kommer ha påverkat bl.a. lagstiftningen och hur vi tolkar den.
Det finns så många, många fler artiklar, bloggar och kloka kommentarer som jag läst och gärna vill dela med mig av, men det får räcka här. Avslutningsvis tycker jag att denna artikel i SvD åberopar en väsentlig punkt:
“Men när medborgarna med lagliga medel skapar sin egen nakenkamera – med linsen riktad mot makten – visar det sig intressant nog att makthavarna reagerar med vrede.”
“Hur gick det med pratet om yttrandefrihet? Wikileaks är faktiskt bara en mellanhand, en anslagstavla, och Assange är bara en publicist.”
Läste nedanstående om Folkpartiet idag på Fokus:
Att Jan Björklund lätt kan dras med bekräftades i förra veckan när Camilla Lindberg, riksdagsledamoten som gjorde sig ett namn när hon som enda borgerliga politiker röstade emot FRA-lagen, meddelade att hon lämnar folkpartiet.
Hon gjorde det med hårda ord:
– Jag ser ingen tendens till liberalism i partiet. Det är alldeles för mycket fokus på burkaförbud, högre murar och batonger, sa hon i Aftonbladet.
Dagen innan hade liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman uttryckt samma sak i en debattartikel i Expressen: »Varenda gång partiet tagit strid för något har det varit fråga om krav; krav på föräldrar, krav på invandrare eller på bidragstagare. Det är alltid statens rätt mot individen som värnas. Sällan tar man strid för individens rätt gentemot staten.«
Häri ligger en paradox som Björklund har svårt att undkomma: när tankesmedjan Fores inför årets Almedalsvecka lät Novus Opinion fråga svenskarna »Uppfattar du dig som liberal?« svarade 58 procent ja – ändå fick folkpartiet liberalerna bara sju procent av folkets röster i riksdagsvalet ett par månader senare. På samma sätt: när liberala magasinet Neo inför valet frågade 24 opinionsbildare – mestadels liberaler – vilket parti de skulle rösta på var det endast en person som lite motvilligt skulle lägga sin röst på folkpartiet.
Det finns väl en hel del sanning i detta. Dock måste jag säga Björklund har gjort ett enormt bra jobb med att stå på sig i de frågor som han tror på… Och skolfrågan (som tidigare trillat mellan stolarna) har haft en stark framgång (se tex en annan artikel i samma tidning) i samband med samarbetet inom Alliansen. Fokus fortsätter:
Denna diskrepans mellan vad folkpartiet och vad liberalismen står för hade varit lättare för Björklund att avfärda om partiets färdriktning hade gett avkastning i valet, men nu fungerade inte strategin med att koncentrera sig på några få profilfrågor.
Därmed smittar kritiken av sig även på områden där folkpartiet faktiskt lyckas dominera debatten, som i skolpolitiken. Eller som Hans Åberg, ordförande för folkpartiet i Bromma, uttryckte det på sin blogg häromdagen: »Problemet är bara att nischfrågor, om än aldrig så breda, inte skapar något annat än nischspelare«.
Så länge vi är med i Alliansen så kan jag tycka att det är bra att vi nischar oss, för utan det hade alliansen haft samma utgång den rödgröna blocket… alla tre partier ville vara med och säga sin sak inom alla frågor och därmed brakade hela den samarbetet.
Having said that, så är det viktigt att de mindre partierna tänker långt och länge på hur länge till vi faktiskt vågar vara ett stödparti för moderaterna?
Bra initiativ! Gillar att d en nya etableringsreformen inte ger intrycket att de med utländskt bakgrund är en belastning i samhället, någon som samhället måste ta hand om… utan istället respekterar personen och ser att också de har en egen styrka och kompetens som är ovärderlig!
Den 30:e kommer Integrationsminister Erik Ullenhag till Malmö och ska träffa några av Skånes medlemmar som jag också tänkt vara med på. Har varit med i en av Nyamko Sabuni’s seminarier och den lilla kvinnan “blew me away” som man säger på engelska… Ska bli intressant att höra vad herr Ullenhag har att säga!
Nu var det länge sedan jag skrivit och mest var det nog på grund av att jag behövde en liten “break” från det som varit mitt första val, den första val om jag varit aktiv i. Det är mycket man lär sig om politiken efter att man blivit aktivt intresserad samtidigt som det blir extra viktigt att man inte hamnar i en slags bubbla där man bara tittar kritiskt på andra partier och aldrig ens egen. I samband med SD’s intåg i regeringen samt den nystartade Liberala Demokraterna (vi får se vilken förkortning de får) så blev det mycket att tänka på för mig som var ny i “branschen”. Jag valde ju FP för en anledning. Sveriges skolpolitik var ju helt fruktansvärd då vi hade skapat ett slags “curling stat” och det behövdes att vi återigen började ställa krav. Jag gillar också att FP vill satsa mer på lärlingspositionerna. FP kändes också som en av de få som vågade ge konkreta utspel gällande integration i stället för vaga åsikter som att “alla ska ha det bra” (tänker specifikt på en intressant radiodebatt mellan Nyamko Sabuni och Kalle Larsson jag hörde innan valet). Jag kanske inte håller med om alla utspel, men många är i alla fall konkreta och därmed möjliga att debattera vidare på. Samt att alliansen verkar vägra se kvinnan som den svagare könet som behöver inkvoteras eller få en extra klapp på huvudet.
Så, vad är det jag är lite kritiskt till? Precis som många andra, bl.a. partikollega Camilla Lindberg, är jag kritisk till relationen till integritet och att precis som hur alla Miljöpartiets utspel inte tyder på miljövänlighet bara för att de har ordet “miljö” i deras partinamn, så är inte allt Folkpartiet Liberalerna liberala bara för att det ordet finns med i våran. Dock är dessa, precis som med allting annat, något som kan bearbetas och det är just detta som gör att jag vill fortsätta vara politiskt engagerad. Jag vill vara med och bearbeta en parti som står på viktiga värdegrunder, värdegrunder jag tror på, och därmed hjälpa till med att se till att den kan bli ännu bättre… och det verkar som om detta inte är en helt omöjlig dröm då jag fick minst sagt några fler röster än vad jag trodde att jag skulle få för att vara första valet.
Nu ska jag bara se till att skriva fler inlägg än vad jag för tillfället gör (hur låter 1/vecka?).
